söndag 16 februari 2014

Veckans skoluppgift var att skriva om olika definitioner av begreppet religion, förklara vad tro är och skriva om existens, döden och meningen med livet samt även reflektera över vad jag har för religiöst bagage.

Definitioner av religion – religionsforskarna har olika syn på vad religion är, men de delar upp den i två kategorier: substantiella definitioner och funktionella definitioner. Substantiella definitioner handlar om vad religion är för något och beskriver vad den innehåller. Funktionella definitioner handlar om vad religion gör och vilka behov den fyller för individen och för samhället.

Vad är tro? Tro kan vara många olika saker. Många tänker direkt på tron på en Gud, men tro kan vara så mycket mer. Det kan vara att man är vidskeplig, att man tror på något mer efter döden, att man tror på andar eller på astrologi.

Teism, ateism och agnosticism – Teism innebär att man har en religiös tro. Ateism är att man inte har det. Agnosticism betyder ”utan vetande” på grekiska och innebär att man är öppen inför tanken, alternativt inte bryr sig, om det finns eller inte finns en Gud.


Sverige är ett mycket sekulariserat land, det vill säga att vi inte är religiösa i samma mån som många andra länder världen över.

Att vara med i religiöst samfund är positivt på så sätt att du som troende alltid har någonstans att vända dig, hitta likasinnade och finna gemenskap. Mindre positivt är det ifall det religiösa samfundet är uppbyggt av massa regler för hur du ska leva och snarare liknar en sekt. Att ha en tro är också en fördel på så sätt att du kanske lättare än en ateist ser en mening med det som sker och ”lägger dig i Guds händer” när saker går fel. Som troende kan man be och litar på att Gud hör en, man vet att man kan få hjälp av Honom.

Existens. Ett krångligt, poetiskt ord. Synonym till verklighet, befintlighet och liv. Det är något som många filosofer har fäst tankarna vid genom tiderna. Existens – vad innebär det för mig? Det är att man finns. Att existera är att leva. Men leva är starkare, existera kan man göra endast genom att befinna sig på jorden. Leva gör man genom att känna, vara, röra sig och våga, men att existera kan innebära att endast sitta på en stol och stirra ut i luften. Men då lever man inte fullt ut, enligt min mening, då existerar man bara.



Döden. Detta svindlande begrepp. För mig är döden en del av livet. Två sidor av samma mynt. Jag tycker ändå att det är läskigt, det är ogreppbart. Jag tror inte, eller kanske snarare vill inte tro, att det tar helt slut efter att vårt hjärta slutat slå. Det blir inte bara svart. Vi slutar inte bara att existera. Jag tror inte på en himmel. Jag tror inte på ett helvete, en skäreld eller ett paradis. Jag tycker att tanken på reinkarnation är fin, att när någon går bort återföds hela eller en del av den personen som något annat – en människa, ett djur, eller en blomma. Kanske återföds bara en viss egenskap? Det där speciella sättet som hen gick på. Eller hur hen skrattade. En särskild talang. Det tror jag på. Det vill jag tro på.

Meningen med livet. Tre ord som missbrukas ofta i sociala medier i alternativa former såsom ”YOLO” (you only live once) och ”Carpe diem” (fånga dagen). Det handlar om att hitta sin egen mening tycker jag. Vad är meningen med just mitt liv? Det behöver inte ens vara ett aktivt val, det räcker med en känsla. För mig är meningen med mitt liv att jag är lycklig. Lycka är inte beständig, men det jag menar är att jag alltid vill känna en grundglädje och en trivsel. Att jag gör saker jag vill göra. Att jag upptäcker. Att jag möter nya människor med ett öppet sinne. Att jag tar hand om mig själv och folk i min omgivning. Att jag ägnar mig åt aktiviteter som jag själv har valt. Det är de stenar som jag vill bygga de kommande plus-minus sjuttiofem åren ovanpå. Jag vill hitta en liten mening med varje dag som passerar – exempelvis att jag lär mig ett nytt ord, ser ett riktigt bra avsnitt av en tv-serie, får eller ger en fin komplimang, att jag för en gångs skull får sittplats på den tidiga spårvagnen på måndag morgon. Det kan vara vad som helst.


 Jag är uppväxt i skärgården omgiven av frireligiositet. Kyrkan är en naturlig del av ö-miljön, främst på min grannö. Missionskyrkan står i spetsen, följd av Elim och Svenska kyrkan. Trots att tron är självklar hos många där, ser ingen snett på dig om du är icke-troende. Det bor många icke-troende på öarna också, på min ö är det nog hälften hälften. Eftersom, som sagt, kyrkan är stor där så leds många aktiviteter med kyrkan som bas. Ungdomsgård, scouter, kör och småbarnskör. Kyrkan anordnar även föreläsningar som jag går på ibland, med regissörer, musiker med flera. Det finns många kyrkor på de olika öarna, och atmosfären skiftar från kyrka till kyrka, men de som jag har varit i har varit accepterande och otvungna. Religiös eller inte, du får komma. Att delta i bön är frivilligt. Jag kommer från en icke-troende familj och hade under min uppväxttid inga troende vänner, trots att majoriteten i skolan var kristna. Jag har aldrig tänkt att jag är specifikt påverkad av den miljön, utom på en punkt som jag upptäckte nyligen – jag har alltid firat skolavslutning i kyrkan. För mig var det en självklarhet och det var inte förrän på gymnasiet som jag fick reda på att många skolor firade i aulor och liknande lokaler. Att växa upp i en rätt så religiös miljö kan ha bidragit till att jag är öppen inför tanken på en högre makt, eller så ligger det medfött i min person. Det är svårt att dra en skiljelinje, troligtvis är det en kombination av båda. Jag betraktar mig själv generellt som agnostiker. Kanske finns det en högre makt, kanske finns det inte det. Jag är ödmjuk inför tanken.

Källor:

Bildkällor:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.